Känslan när…

Jag var med om en sån där riktigt härlig sak alldeles nyss, en sån där sak som man brukar skriva ut på facebook eller twitter. T.ex: Känslan när bussen dyker upp precis när man kommer fram till hållplatsen. Eller: Känslan när det slutar regna precis när man går ut. Såna där saker som nästan alla kan relatera till och alla uppskattar. En sån sak var jag med om idag.
“Känslan när man ställer sig för att fixa i ordning medicinerna en fredagskväll klockan elva och kommer ihåg att nålen sitter kvar”. Problemet var bara det att jag insåg att det inte var en sån sak jag kunde skriva ut på facebook för att, hur många av mina kompisar kan relatera till den känslan? Inte så många. Därför bestämde jag mig för att dela den underbara känslan här och jämföra den med något alla andra kan relatera till:  Känslan när man måste ställa sig och laga mat klockan elva en fredagskväll och kommer ihåg att det finns en matlåda i kylen.” Det är inget annat än ren LÄTTNAD.

På det har jag också varit och klippt mig idag. En riktigt bra fredag med andra ord!5f758c59-35ed-4ae1-af4a-bdfae3144150wallpaper

 

Advertisements
Video

Tänd ett ljus.

Jag vet att jag är lite sent ute med en julhälsning men bättre sent än aldrig. Detta är mitt julkort till alla mina fantastiska superhjältevänner. Jag hoppas att ni haft en otrolig jul och att ert nyår blir minst lika minnesvärd!

//BM

There’s a devil inside of me

Jag är inte sjuk. Inte enligt mig. Inte i mitt huvud. Jag har alltid haft svårt för att acceptera mitt tillstånd. Så när jag pratar med en människa som lever i en jobbig vardag, en vardag som inte är “normal” så tycker jag alltid väldigt synd om dem, inte för att jag vet hur det är utan för att en människa inte ska behöva ha det så. Jag relaterar det inte till mig själv eftersom jag “inte är sjuk”.
Det här tankesättet har satt mig i många jobbiga sitsar genom åren. Situationer där jag så gärna vill hänga med i mina vänners tempo och helhjärtat tror på att jag klarar av det eftersom jag “inte är sjuk” och sen när jag blir dålig inser jag att alla varningsord jag fått från mina föräldrar faktiskt är sanning. Problemet är att det tar mig bara de dagarna att bli frisk att glömma bort det igen. För när jag mår bra så kan inget stoppa mig. Jag ser det som att jag har en liten djävul och en liten ängel på vardera axel och när jag mår bra tar djävulen över och får mig att glömma bort alla dippar jag haft och när jag blir dålig sitter ängeln där och skakar på huvudet innan han med en suck säger: Jag försökte varna dig.
I de situationerna, när ängeln sitter där och skakar på huvudet, det är de tillfällena som får mig att inse hur ömtålig jag faktiskt är. Att min kropp inte är skapad för en “normal” livssituation.

tumblr_lhyqwtqdm41qdy288o1_500

Jag är nitton år. Jag har levt med min sjukdom i drygt femton år nu och jag har fortfarande inte lärt mig. Och det handlar nog inte om att jag vill vara som alla andra lika mycket som att jag vill ha MÖJLIGHETEN att vara som alla andra. Jag vill ha valet. Jag vill inte vara fast i en ram som livet har förutbestämt. Men det är så livet funkar och någonstans måste jag ändå sätta mig ner, acceptera min tillvaro och göra det bästa jag kan kring det. Det här är något som jag många gånger tror att jag har gjort men den ständiga påhälsningen av min lilla djävul skvallrar om att det ännu inte hänt på riktigt. Och det kommer antagligen inte hända idag eller imorgon men jag vet att den dagen kommer, tills dess får jag bara göra mitt bästa att stänga ute djävulens dåliga idéer. Jag tror att vi alla har en god och en dålig sida. En ängel och en djävul eller som nörden i mig tänker en Xavier och en Magnito. Vem vinner? Den vi väljer att mata.

//BM

Förkylning? Nej tack!

Jag känner en förkylning krypa sig fram. Detta är ingen rolig känsla och jag trycker i mig c-vitamin och subcuvia för att stärka immunförsvaret. Jag tänker inte bli sjuk!

Nu känns det som att jag fått landa lite efter allt kaos som skett. Sorella är fortfarande något sorgsen och springer runt med alla gosedjur hon kan hitta som subsitut för den lilla valp hon aldrig fick. Jag har nog egentligen inte heller smält det faktum att Hannibal togs ifrån den här världen innan han hunnit upptäcka den. Det känns liksom tomt trots att han aldrig varit här.

Inspelningen av zombiefilmen är nu i full gång, trots massor av problem, och den kommer att fortsätta i lagom takt. (Jag lägger in lite bilder längre ned)

Jobbet rullar på fint, denna vecka har jag bara tagit på mig två pass då jag känner att denna förkylning kan slå till rätt hårt. Jag jobbar jour i natt och hoppas på att få kunna sova denna gång då jag förra gången låg vaken hela natten. Jag jobbar även kvällspass-jour-morgon mellan fredag-lördag och det känns rätt fint.

På lördag blir det finmiddag med mina tjejer som lämnar mig för att åka till USA och Botswana. Det ska bli riktigt härlig och jag tror att det är precis vad jag behöver för att ta mig ur denna förkylning.

//BM599343_10202082087114556_1058484138_n 1237004_567486056621374_2002815494_n